Syntolkning Nu har varit på besök i Västernorrland för att medverka under Filmdagarna i Sundsvall och US(Unga Synskadade) Medlemsforum i Härnösand. Folkets Hus och parkers filmdagar började med att man på hotellet visade filmen ”Hotell” för över 300 personer från hela Sverige.

Folkets Hus och Parker samlas varje år för att de olika biografföreståndarna och de anställda ute i landet ska få tillfälle att ses och inspirera varandra, ta del av det som varit och komma skall, så biografverksamheten kan växa och utvecklas på olika sätt. I år var det fokus på nya visningsformer och vad digitaliseringen kan föra med sig. Hur man gör biografen till något riktigt angeläget för besökare. Turen att arrangera filmdagarna har gått till Sundsvall.

Det är lätt att få lite abstinens när man sett film från morgon till kväll, i tre dagar. För mycket av det goda gör det ändå avslappnande att gå in i en salong och låta sig omslutas av fler och nya intryck. Märkligt nog, men lättare vara närvarande i stunden där i biomörkret och gå in i ytterligare en illusion än att försöka landa efter en helg med massor av osorterade, fladdrigt samlade intryck.

Filmdagarna i Sundsvall har inneburit flera inspirerande seminarier, bl.a. om hur man gör en plats – biografen, en filmfestival etc. spännande och omistlig, omvärldsanalys, samtal om digitaliseringen och live-bio, givande möten med andra filmintresserade och som sagt framför allt film, film, film. Underbart för mig som älskar biosalonger och att få drunkna i filmiska berättelser och människors öden just på vita duken.

Först ut: svenska ”Hotell”, en exklusiv förhandsvisning på denna ömsom lågmälda, ömsom melodramatiska dramakomedi. Regissören Lisa Langseth var på plats och även en av skådespelarna, artisten och konstnären Mira Eklund som spelar den i början försynta Ann-Sofie, och efter filmen hölls ett samtal med dem. Vi missade dock de inledande tio minuterna av invigningsfilmen då taxin från flyget fick ta omvägar till staden p.g.a. någon krock. Men man kommer lätt in i handlingen ändå. Filmen handlar om fem individer som alla försöker bearbeta trauman de gått igenom, och kriser de är uppe i. Erika vars nyfödde son får förlossningsskador, är vår huvudkaraktär. Hon blir deprimerad och kan inte finnas för sonen, genom gruppterapi träffar hon fyra andra trasiga själar och tillsammans försöker de hitta alternativa vägar till att må bra, långt ifrån den organiserade terapins ramar. De tar in på olika hotell och flyr så den vardag de inte kan hantera. Med blandade resultat lär de sig hantera sin smärta, och de försöker agera, göra något åt sina respektive situationer.
Fint spel och en hel del berörande scener då karaktärerna möter sina rädslor och ibland övervinner dem, ibland inte. Manuset fördjupar sig inte kring mänsklighetens mörker och vår psykiska hälsa men att det är verkliga möten mellan människor som kan hjälpa i svåra stunder står klart, och det är en charmig film om att våga vara modig, göra medvetna val i livet, inte bara flyta med, utan möta sina känslor och sin smärta och växa ut av det.

Dagen därpå, förhandsvisas även Monica Z, en publikfavorit här på Filmdagarna enligt de mätningar som finns – man får under dessa dagar betygsätta filmerna och Monica Z får en fyra på en femgradig skala. En mycket välgjord film om jazzsångerskan från lilla Hagfors som for till staterna, tog till sig av kritiken kring att sjunga på engelska och om saker hon inte själv kände till, började skriva låtar och sjunga på svenska och tog delar av världen med storm. Här får vi följa hennes brokiga, intressanta liv. Filmen kommer syntolkas längre fram.

Wong Kar Wai som gjorde ”In the Mood for love” bjuder åter igen på vackert komponerad filmkonst. Här i ”The Grandmaster”, mer likt den i andra asiatiska, mer våldsamma föregångare som ”Hidden dragon, Crouching tiger” med inslag av kampsport och smidiga kroppar som tycks trotsa tyngdlagen, än enbart en intim skildring av en kärleksstory. Man njuter av det galet vackra fotot i stridsscenerna i regniga gränder där regnpölarna som i slow motion blir till små tsunamis nästan och färgas blodröda då samurajer slås till marken och sparkarna haglar. Personligen tröttnar jag dock efter ett tag hur stilrent och visuellt medryckande det än är. Dialogen och berättarrösten är monoton och lätt sövande. Och de många, otaliga stridscenerna imponerar mindre och mindre hur svåra de än kan vara att spela in och utföra. Då vi får veta mer om kampsportslegenden Ip Man och hans leverne, hade jag föredragit mycket mer variation i innehållet.

”Ginger & Rosa” var en varm film om två unga tjejers vänskap på 60-talet i England och framför allt den enas, Rosas taggiga väg mot vuxenvärlden. Hennes pappa Roland faller för hennes vän, den mycket yngre Ginger! Hotet inför ett tredje världskrig och kärnvapenkrig gör Rosa skräckslagen, hon aktiverar sig politiskt samtidigt som hon faller i bitar av förtvivlan över relationen mellan hennes vän och fadern hon beundrat så.

I ”Kortfilmskavalkad” på sammanlagt 104 min ingick flera bra filmer, bl.a. Goran Kapetanovic ”Kiruna – Kigali” om två kvinnor som båda är höggravida, nära att föda och som båda råkar på komplikationer. En film som berättas i olika tidsplan, i olika världsdelar och där kvinnornas öden vävs in i varandras. Vi har valt att denna kortfilm som Oscarsnominerades 2012 som användes i vår workshop på Unga Synskadades medlemsforum i Härnösand, och filmen kommer även ha syntolkningsspår på filmfestivalen BLICK i november.

”Jag är rund” var en annan liten pärla, en leranimation med runda Mathilda i huvudrollen bland bara fyrkantiga och hennes kamp för att bli accepterad. ”(Vikten av) hår” kan också komma att syntolkas eventuellt – en kortdokumentär om en kvinna i 40-årsåldern som oförklarligt tappar mer och mer hår tills hon är helt skallig. Hon berättar om rädslorna, saknaden av den identitet hon upptäcker satt ganska mycket i det yttre, hon inser att utseende betyder mer än hon tidigare velat erkänna.

”En gång om året” är en svensk långfilm om en kvinna och man i övre medelåldern som ses på olika hotell just en gång om året, något de gjort i smyg i 30 år. De är båda gifta men nu har det skett en hel del som förändrar nuet kan det bli de efter alla år eller skulle en vardag dem emellan inte funka? En film om kärlek, livet, svåra val och mod och brist på detsamma.

Då Peter såg och gillade filmen ”Känn ingen sorg” baserad på artisten Håkan Hellströms låttexter, såg jag ett belgiskt, starkt drama om kärlek och om att förlora ett barn. Att syntolka ”Broken Circle Breakdown” vore inte det lättaste på grund av språket men också för att filmen berättas okronologiskt, har en väldigt uppbruten struktur. Dramat utspelar sig under sex, sju år från att paret träffas tills att de skiljs åt. Ibland är det bara i fragmentariska återblickar vi får lära känna vackra, speciella tatueraren Elise och den flamländske, skäggige cowboyen Didier och deras stormande kärlek. Filmen är bara så bra, så man vill ändå dela den med alla. Vilket jag hoppas kan gå att göra i en nära framtid, oavsett uppenbara risker för viss förvirring vad gäller tidsklipp etc.

”Den gröna cykeln” har gått ett tag på Folkets Bio redan. Saudiarabiens första kvinnliga regissör Haifaa Al Mansour låter oss följa tioåriga Wadjda, en modig tjej som trotsar sin omgivning genom att vilja lära sig cykla och vara med i ett cykellopp. I Saudiarabien får kvinnor inte cykla, inte vistas ute på gatorna utan slöja och filmen ger oss inblick i kvinnors vardag där. En mycket hoppfull film även om läget, det nästan medeltida i landet samtidigt gör en mörkrädd.
Woody Allens nya, ”Blue Jasmine” var ganska underhållande om två systrar med helt olika liv som inte träffats ofta senaste åren. Hudkaraktären Jasmine har förlorat sin man, är van att leva lyxliv och när hon får för sig att flytta in hos sin mer bohemiska syster krockar deras världar totalt. Mindre tråkigt, gubbig än Allens senaste filmer och mer lik hans tidigare alster.

I höst kommer även ”Lovelace” ha premiär, filmen om den verkliga porrstjärnan som på 80-talet skrev en bok om sitt öde. Bra spel i trovärdig film, med en gedigen rollista, idel duktiga skådespelare, en del kända ansikten som vi sett förut men inte så här, vilket är spännande.

”Familjen Persson i främmande land” var den film jag absolut berördes mest av under hela vistelsen i Sundsvall. En film vi kommer syntolka framöver och först nu under Göteborgs Kulturkalas. Det är en dokumentär om svenske Per Persson och hans pakistanska fru och döttrar. I 40 år har Per levt i Pakistan, uppfostrat sina döttrar till självständiga kvinnor, vilket inte accepteras där. När de så skall till att fara ”hem” till Sverige tror familjen allt ska bli bättre. De hamnar dock i en husvagn och allt är ett ständigt processande gentemot den svenska staten och myndigheter. Yngsta dottern träffar en pakistansk kille över nätet och oron över att familjen ska förlora henne överskuggar vardagen. En alldeles underbart mänsklig och varm film, man gråter och skrattar om vartannat då man ser den!

Lördag kväll under filmdagarna, efter trerätters, ett par glas skumpa och lite underhållning i form av en mimare och stå upp-komiker och spontana sånger från den genomsnittligt äldre publiken, alltså Folkets Hus och Parkers anställda med flera – smög jag så in på den chilenska, politiska filmen No, som jag tänkt se länge. Mexikanske skådespelaren Gael Garcia Bernals karaktär jobbar i denna film på en reklambyrå som genom en kampanj försöker få bort Pinochet från makten – mycket intressant men jag orkade bara inte se det hela, då bildkvalitén skulle påminna om 80-talets…grynig videokvalité. Kunde vara de senaste dagarnas många intryck och salongsberusningen…men ville verkligen se mera film ändå! Så in i nästa salong, här gick ”Camille, mellan två världar” som just nu går på Hagabion i Göteborg. Fransk. Lite förhöjt, småtokroligt om en medelålders kvinna som kastas tillbaka till tonårstiden, och får chans att göra saker annorlunda, då det svartnar för ögonen på henne – efter att hon fått reda på att maken sedan 25 år tillbaka fallit för en yngre kvinna.

Peter kikade även på ”Cykla med Molière”, ”Prästens barn” och ”Springsteen and I”. Själv gick jag ut i den Sundsvallska natten, men gick strax tillbaka till hotellet, vägg i vägg med bion. För livet är bäst på bio ibland och jag drogs tillbaka till biografen likt en magnet till en annan. Men då var det slut för denna gång. Biosalongerna tömda på folk och mörka. Idéerna från seminarierna och känslorna upplevelserna gav bär jag dock med mig i hjärna och hjärta.
(44 filmer visades varav 22 förhandsvisningar, och ett kortfilmspaket med 7 filmer)

 

Av Linda Wångblad

Till dagarna i Härnösand, klicka här